Ironman Hawaii 2019

Den stora tävlingen som länge funnits på önskelistan. När jag började med konditionsidrott 2013 och tog de första försiktiga tramptagen, stod på ett par längdskidor med skräck i ögonen, försökte överleva i klorerat vatten och började springa i skogen så visste jag inte ens om att Ironman Hawaii fanns på kartan. Jag lyckades aldrig slutföra hela klassikern det året. Jag överlevde Vasaloppet och kom under 10 timmar med minsta möjliga marginal, jag bröstsimmade i Vansbro och joggade runt i skogen på Lidingö. Men Vätternrundan gick aldrig som planerat, en magsjuka gjorde sig påmind och jag bröt efter drygt 8 mil. Men det året var ändå ett frö till alla roliga tävlingar jag kört sedan dess. En klassiker blev ytterligare en klassiker och en spontan "prova-på triathlontävling" blev snart en anmälan till en halv Ironman 2014 som blev en hel Ironman 2015. Någonstans då började jag drömma om att någon gång få köra VM på Hawaii, även om det bara var som amatör så var det ett stort och tämligen avlägset mål. Efter att ha kört ett par tävlingar under åren så lyckades jag hösten 2018 kvala till Ironman Hawaii 2019. Drygt ett år innan tävlingen skulle gå och jag hade all tid i världen att planera och förbereda mig.

Pre race
Vi åkte till Kona, Hawaii så vi landade en vecka innan tävlingen och stannade sedan två veckor efter tävlingen för att semestra. Jag hade förmånen att ha med mig support från släkt och vänner vilket verkligen kändes som en ynnest.

Första veckan spenderades med att försöka acklimatisera mig till värmen, köra några lättare träningspass och njuta maximalt av alla roliga upptåg innan tävlingen. Allt från att simma ut till kaffebåten och simma med delfiner till att springa "underpants run" genom Kona. När väl tävlingen närmade sig kände jag mig ändå någorlunda förberedd för vad som komma skulle.

 

Simning
Nytt för i år var att det skulle vara vågstart med en eller flera åldersklasser i varje våg. Förhoppningen var att det skulle bli lite glesare upp ur vattnet och på så vis minska den ofrånkomliga draftingen på cyklingen. 5 minuter innan vår start simmade jag ut till startlinjen och placerade mig till höger. Ganska dumt val insåg jag snart då det blev ganska trångt på högersidan. Vägen ut till vändning gick relativt bra ändå, inte så mycket slagsmål och ganska bra känsla. Vid vändningen kom de snabba från gruppen bakom ikapp och det blev ett gäng slag och sparkar som lämnade lite dålig stämning. På vägen tillbaka mot växling hade vi dessutom strömmen emot oss och det blev ganska stökigt överlag. Jag simmade generellt väldigt lugnt och hoppades att jag skulle ha nytta av att fokusera på tekniken men det ledde snarare till att jag simmade med låg frekvens och blev "offer" för vågorna. Upp ur vattnet på drygt 1:06:40 och var ganska missnöjd med det. Det var ganska stökiga förutsättningar och långsamma simtider överlag, men fortfarande ganska långt ifrån vad jag hade tänkt. Inte så mycket mer att göra än att försöka göra dagen så bra som möjligt oavsett. Växlade ut till cykel utan några större missöden.

Cykling
Hade en plan om att gå lite lugnare på cykeln än vid normala väderförhållanden men lyckades ändå öppna alldeles för hårt. Mycket publik och en vilja att korrigera en dålig simning gjorde inte saken bättre. Men så snart vi kom ut på motorvägen så började de flesta hitta en behaglig plats i ledet även om det fanns en hel del som låg lite för nära framförvarande. Jag tänkte då att det borde lösa sig inom några mil. Försökte tugga på hela vägen ut till Hawi och blev ändå lite förvånad över hur lång stigningen upp till Hawi kändes. Vinden hann dessutom byta riktning för varje träd vi passerade och det gjorde nog att det kändes som att det tog lång tid att komma fram. Efter vändning så hoppades jag på bra fart hela vägen tillbaka till motorvägen men riktigt så bra blev det inte. Det var fortfarande många som var ganska dåliga på att hålla de 12 meterna man skall hålla till framförvarande och det var väldigt glest med domare på banan. Som tur var fick jag se min supportcrew med jämna mellanrum vilket gav en grym kick varje gång, helt fantastiska! In mot växling försökte jag utvärdera läget lite och det kändes ändå helt okey. Antagligen lite för dåligt vätskeintag men ingen katastrof. Gjorde återigen en ganska bra växling och såg fram emot löpningen.

Löpning
Ut på löpet så fick jag träffa min familj ganska omgående innan jag trummade iväg på Ali'i Drive. Första kilometerna gick som planerat och det kändes ganska bra. Dock tog det inte mer än 5km innan jag insåg att det skulle bli en kamp att komma i mål utan att promenera. Vätskebristen och värmen började snabbt ta ut sin rätt och jag tog några dåliga beslut som inte gjorde situationen bättre. Många pratar om hur varmt och hemskt det är i Natural Energy Lab där vändpunkten på den långa delen av löpningen ligger. Men tiden i Energy Lab är egentligen ganska kort och inte särskilt farlig i mitt tycke. Däremot är de 2 milen på motorvägen en fruktansvärd historia, det var jag inte lika förberedd på. Jag försökte pusha mig själv till att det viktigaste är att jag fortsätter springa och inte börjar gå. Det blev planen och mantrat resten av tävlingen. Sista 3km så kände jag ändå att det var dags att lämna allt på banan så jag gjorde en fartökning och det kändes mer eller mindre som att jag skulle dö under den biten. Väl i mål så tog det inte lång tid innan jag fick hjälp av några funktionärer som lyckades hjälpa mig in till Athletes Garden där allt gott man behöver för stunden finns att tillgå.

Sluttid: 9:27:27

Post race
Efter någon timma i Athletes Garden lyckades jag ta mig ut för att möta Josefine och Nicco som väntat tålmodigt på mig. Helt förstörd i kroppen irrade jag omkring ett tag tills jag äntligen fick tag i dom. Det är få saker som känns som bra som att få krama sina nära och kära när man är så trött.

Vad lärde jag mig av tävlingen då?
Jag tar med mig massor av lärdomar. Jag trodde jag hade förberett mig väl på värme och luftfuktighet men uppenbarligen inte tillräckligt väl. Jag underskattade återigen mitt behov av vätska även om det var mycket bättre än Frankfurt i somras.

Vill jag köra igen?
Självklart! Kanske inte inom närmsta framtiden men jag hoppas att jag får chansen att göra mig rättvis där någon gång. Jag är i alla fall oerhört motiverad att använda vintern för att vässa alla moment inför nästa säsong!

Slutligen vill jag tacka alla som stöttat och hjälp mig på resan. Min familj och mina vänner som är förstående och uppmuntrande när jag lägger massor av tid på att hoppa och leka i träningskläder. Jag vill även rikta ett stort tack till sponsorer och arbetsgivare som verkligen hjälpt till att göra säsongen i allmänhet men framförallt Hawaii i synnerhet till något helt fantastiskt, tack!

Sommarsäsongen 2019

Jag sitter på Kona International Airport (Hawaii) och försöker sammanfatta min vistelse i paradiset och tävlingen för ganska precis 2 veckor sedan. Jag inser ganska snabbt att jag inte skrivit något om någon triathlontävling, eller någon annan tävling för den delen, sen Göteborgsvarvet i slutet på Maj. Eftersom bloggen mestadels tjänar syftet som min dagbok så vill jag få ner mina tankar i skrift, men uppenbarligen har jag inte prioriterat tiden. Jag skall försöka sammanfatta sommaren och hösten lite i kommande inlägg.

Ironman Frankfurt
Tävlingen i Frankfurt blev en varm historia då centrala Europa njöt av den värmebölja som passerade. Vi var ett litet gäng bestående av mig, Josefine, Erik, Johanna och Fredrik som åkte ner i två bilar, det blev en ganska lång sittning i bilen då vi körde ner i ett svep på ~13 timmar. Vi kom i alla fall fram med all utrustning i tid och hoppades att vi skulle överleva värmen utan någon större acklimatisering. Det blev lite testsimning i sjön där tävlingen skulle starta och vi ställde in oss på att de skulle bli simning utan våtdräkt.

Någorlunda sammanfattat blev tävlingen inte som planerat, simningen gick ok, cyklingen var varm och gick bra första varvet men under andra varvet kändes det som att jag skulle brinna upp. In mot T2 började jag ana att det skulle bli en lång dag och efter några stapplande löpsteg insåg jag att det var mer eller mindre kört. Jag hann springa några kilometer innan jag fick prata med sjukvårdspersonal som såg till att kyla ner mig så gott de kunde. Jag fick fortsätta men det blev mestadels en lång och plågsam resa där jag växlade mellan promenad och någon slags jogg. Tog mig i mål och försökte lära mig så mycket som möjligt av loppet. Hur som helst var det lärorikt och några erfarenheter tog jag med mig.

På vägen hem hann vi med en liten tripp till Moseldalen vilket blev lite av höjdpunkten på resan, ett riktigt bra resmål som jag gärna gör om!

Gôrslitet
Som en uppladdning inför SM på medeldistans låg Gôrslitet ganska passande i tiden. Vi har goda vänner i Karlstad och de var också intresserade av att spela lite triathlon, så det blev helt enkelt en riktigt göttig helg med triathlon och vin med fantastiskt sällskap!

Vi åkte upp dagen innan tävling och hann reka banan lite fort innan vi hade en väldigt trevlig kväll ihop. På tävlingsdagen skulle värdparet köra sprintdistans på förmiddagen och vi fick äran att heja och ropa tider åt de tävlande. Hela gänget levererade imponerande tider!

Efter lunch var det dags för olympisk distans där jag och Josefine skulle göra vårt bästa för att visa upp klubbens kulörer.

Simningen gick ganska smärtfritt i Vänerns upprörda tillstånd. Hade redan 3 minuter upp till täten vilket känns som eoner av tid på en olympisk distans. Ut på cykeln kunde jag jaga ikapp alla fram till han som låg 2:a och nöjde mig med att ligga kvar på lämpligt avstånd. KJ som hade ledningen var det inte mycket att göra åt där och då. Ut på löpet gick jag snabbt ifrån han som var 2:a och därefter blev det löpning i ingemansland. Jag hade tappat ytterligare 3 minuter på cyklingen och visste att det skulle krävas orimligt mycket att springa ikapp 6 minuter. I slutändan tog jag ikapp 3 minuter men luckan fram var för stor. Nöjd 2:a trots allt. På damsidan levererade min bättre hälft lite mer än mig och lyckades knipa förstaplatsen bland damerna, riktigt grymt!

Efter tävlingen följde en riktigt go kväll med grillat och underbart sällskap!

Sala Silverman
Säsongens andra stora målsättning var SM på medeldistans som i år var beläget i Sala. Träningen under sommaren gick bra och jag kände mig i ganska bra form. Vi var samma gamla goa gäng som åkte mot Sala på Fredagen och hade bokat boende på ett vandrarhem i närheten. Tävlingen startade ganska sent så vi hade tid på oss att städa och checka ut på morgonen innan race.

På plats var det ganska lugnt även om cykelkontrollen var lite hårdare än vanligt. Fick nedslag på att min hjälm inte var tillräckligt hårt spänd under hakan. Efter korrigering var det svårt att öppna munnen utan att det spände, orimligt men de blev nöjda.. Sedvanlig uppvärmning och lite nervöst i startfållan innan strandstarten.

Iväg på simmet och hittade ett par fötter ganska snabbt. Kände att det var lämpligt att hänga med där och de två varven gick ganska snabbt. Kom ikapp några personer i slutet på andra varvet men ingen fara alls. Upp från vattnet var jag bara 4 minuter efter täten vilket var riktigt bra för att vara mig, året innan var jag 6 minuter bakom.

Ut på cykeln strulade ena cykelnskon lite innan jag lyckades trampa iväg ordentligt. 3 varv på en platt och snabb bana väntade och jag hoppades på snabba tider. Jobbade mig ikapp lite andra tävlande men hade dålig koll på hur täten såg ut. Blev ganska seg på tredje varvet och tappade lite onödigt mycket där, men ändå en helt ok cykelsplit. Förväntade mig lite mer av den effekt jag genererade, men gillade läget.

Snabbt ut på löpet och första kilometern gick som planerat, tyvärr gick det mer eller mindre utför efter första kilometern och det blev återigen en ganska plågsam och långsam löpning utifrån hur jag presterat på träning och vad jag vet att jag kan. I mål som 7:a och hyfsat nöjd även om jag inte fick ut allt jag hade.

Helsingborg Duathlon
Ytterligare ett gästspel i kalendern blev Duathlon-SM som inte var planerat från början. Men det låg samtidigt så bra i tiden att det var för bra för att låta bli. Tävlingen låg även bra till rent geografiskt och starten var såpass sen att vi kunde åka från Göteborg på morgonen och ändå hinna ner utan att behöva stressa.

Målsättningen för dagen var att försöka göra ett så bra lopp som möjligt och ta med en bra känsla från varje moment. Jag visste hade inte koll på hela startfältet men visste att Kallin, Örarbäck, Andersson och Hjertonsson borde vara starka konkurrenter.

Ut på första löpet var det en trio som gled iväg lite snabbare, därefter låg jag tillsammans med Kallin och efter några kilometer anslöt Örarbäck och Andersson. In till växling hade ingenting förändrats och vi växlade ut på cykel tillsammans. Kallin försvann i vanlig ordning helt orimligt fort, inte helt oväntat. Tillsammans med Örarbäck började jakten på de som var framför oss, efter drygt halva första varvet (av fyra) hade vi cyklat upp oss till 2:a och 3:e plats, och så förblev det hela vägen till sista växlingen. Örarbäck hade då en lucka på drygt 30s och jag lyckades inte ta ikapp den under den avslutande löpningen utan sprang överväldigad in i mål som 3:a. Surrealistiskt och oerhört kul att få vinna en SM-medalj, det trodde jag inte när jag försökte mig på en svensk klassiker 2013 och försökte cykla runt Vättern i träningsoverall.

Recap från våren som passerat..

Tittar ut genom fönstret och inser att det är midsommar imorgon. Vi är i runda slängar på mitten av år 2019, och jag har fortfarande inte skrivit ett enda blogginlägg för året. Med handen på hjärtat får jag nog erkänna att det är lite dåligt, inte för att jag har någon diger skara följare som ivrigt undrar om jag tränar eller ens lever. Nej det handlar mer om att jag vill kunna gå tillbaka och minnas min resa i framtiden. Samtidigt behöver jag inte föra någon närmare dagbok över vad jag åt till lunch heller, men någonstans mellan två och tolv inlägg per år borde jag kunnde hosta upp tycker jag nog. Och angående midsommar så har det precis börjat regna utanför fönstret. Det känns ändå ganska traditionsenligt med tanke på att vi hade drygt 30 grader och härligt sommarväder igår.

Finns det något att berätta med det här inlägget då?

Efter den något stressiga tävlingen i Barcelona som fick bästa möjliga utgång så råkade vi som nämnt i förra inlägget köpa oss ett hus. Vi flyttade in där i början av Januari och har väl kommit på plats att vi kan leva ett helt normalt liv (så normalt som de nu blir). Vid årsskiftet tog jag även ett beslut som jag funderat på ett tag, jag gick från att vara helt självcoachad till att skaffa mig en coach. Valet föll på Björn Andersson efter lite bollande med andra atleter i min närhet. Sen dess har jag försökt träna precis som han planerat och samtidigt få livspusslet att gå ihop.

Verkstad in the making

I Januari åkte jag tillsammans med majoriteten av Elitgruppen i Triathlon Väst till Gran Canaria för ett träningsläger med fokus på cykling i bergen. Väldigt trevligt och sjukt kul att få träna ihop med likasinnade när mörkret ligger tungt över Sverige. Det lägret följdes några veckor senare upp med ett simläger i Falkenberg tillsammans med resten av klubben. I vanlig ordning ett av årets bästa läger på Falkenbergs Strandbad där vi har möjlighet att kombinera simning, spa och fantastisk mat.

Gran Canarias högsta punkt (~2000m över havet)

3 av 5 på lägret. Magiskt gött att simma i morgonsolen!

Första loppet för året blev varvetmilen i slutet av Mars, det brukar vara en snabb tillställning där många vill testa benen och snabba tider utlovas. Banan är pannkaksplatt men extremt vindutsatt då den går längs frihamnen i Göteborg. Det kändes som att jag hade bra fart i benen innan loppet så redan efter ett par hundra meter tog jag beslutet att brygga upp till andraklungan i hopp om att de skulle vara bra ryggar att hålla när vinden började komma åt. Första 2 kilometrarna passerade på runt 3:00 min/km och jag började inse mitt misstag. Jag kunde hänga med till runt 4 kilometer och sen började avståndet till gruppen öppnas upp. Jag hamnade mitt i ingenmansland och gjorde rent taktiskt ett bedrövligt lopp. Jag lyckades dock hålla ihop det ganska bra och sprang in på 32:29 på en 9:e-plats. Personbästa med en dryg minut och grym känsla!

Varvetmilen

Efter varvetmilen fortsatte träningen rulla på, och som vanligt drog vi till Mallorca i slutet av April för en dryg veckas träning i underbar miljö. Träningen blev återigen bra och efter en vilovecka på hemmaplan var det dags att försöka försvara min förstaplats på Tuve Trail från året innan. Jag gick ut ganska hårt och blev ensam i täten efter en dryg kilometer. Därefter kunde jag springa hårt men kontrollerat och tog det lite lugnare än året innan. Ändå lyckades jag förbättra banrekordet med en styv minut, riktigt bra kvitto!

Bra häng på piggen!

Maj brukar gå i löpningens tecken och snart stundade "Göteborgsvarvetveckan" som bestod av Stafettvarvet tillsammans med både SportLaLa.se och Sigma Embedded Engineering och sedan även Göteborgsvarvet för första gången på 4 år. Stafettvarvet brukar vara ett av årets roligaste lopp och så även i år. Med SportLaLa.se försvarade vi vår 2:a-plats från förra året och för egen del var det mitt snabbaste resultat på den ganska korta banan. Några dagar senare var det dags för Göteborgsvarvet och då var även min frus familj här för att springa! Björn hade tidigare aviserat att han inte tyckte jag skulle springa varvet då det skulle slita en del att köra i tävlingsfart, men vi kom fram till att om jag springer det i kontrollerad fart och sen skarvar på en extra mil efteråt så är det lugnt. Sagt och gjort, det blev ett grymt kul lopp med fokus på glädje och att försöka springa en negativ split i full kontroll. Jag gick i mål på 1:15:39 och kände mig i extremt bra form, sjuk känsla! Efter en liten extrasväng hejade vi in resten av familjen och hade det allmänt gött i solen.

Sista biten in mot växling.

En timmes löpglädje fördelat på 5 personer!

Tog typ 10 försök att sätta bilden, men skam den som ger sig..

Efter varvet har det inte tävlats så mycket mer, men i gengäld varit ett ordentligt tufft träningsblock som sista toppning mot Ironman Frankfurt den 30:e Juni. Jag har tidigare tränat lika många timmar men inte lika hårda som den här gången, så det är med spänning jag ser fram emot att få testa kroppen på årets första riktiga "A-lopp". I skrivande stund har vi precis släppt på belastningen och återhämtningen är i full gång. Rent allmänt känns alla disciplinerna väldigt bra och jag känner mig stabilare än någonsin. Just nu ser långtidsprognosen för Frankfurt extremt varm ut, isåfall är det bara gilla läget och anpassa farten, i annat fall hoppas jag på bra fart genom hela loppet. Oavsett hoppas jag att få utdelning för alla timmar!

Ironman Barcelona | BIB 404 - Bike not found

Det här kommer bli ett långt blogginlägg, så om du inte orkar läsa hela så kan du förslagsvis scrolla ner till slutet och se hur det hela slutade. Om du har tid att läsa hela så hoppas jag att det blir en intressant läsning.

Såhär i efterhand är detta på topplistan av mina äventyr so far, det känns helt surrealistiskt att allt kunde hända och att det slutade som det gjorde. Men jag tänkte ta det från början.

Jag och Josefine reste ner till Barcelona på Fredagen innan loppet (tävlingen gick på Söndagen) och var ute på flygplatsen lite efter frukost för att checka in cykeln som skulle med ner. Efter att ha druckit kaffe ett tag hör Josefine att de ropar upp mitt namn i högtalarna, tur. Vi går tillbaka till bandet för udda bagage och där fick jag reda på att min väska in fick plats i deras scanner. Antagligen berodde det på att min sadel var liiiite för hög och väskan stretchades till max. De sa att det räckte att öppna den så de kunde scanna den manuellt och sen skulle de köra utan väskan till planet själva. Tänkte att det skulle gå bra så jag öppnade och sen stängde jag igen. Efter det mötte vi upp Jörgen och Jessica som vi skulle bo med och flög så småningom till Barcelona på utsatt tid. När vi hade landat och väntade på bagaget så dök Jörgens cykelväska upp men inte min. Ungefär nu börjar 36 stressiga timmar.

Först spenderade vi drygt en timma med Menzies som handhar Norwegians väskor. De lyckades verifiera att väskan var kvar i Göteborg. De skulle kontakta mig så snart de hade mer information. På vägen mot Palamos i vår hyrbil ringer de och säger att väskan förhoppningsvis dyker upp kl 10:30 dagen efter (Lördag), hoppet tändes igen.

Ingen cykel men vid gott mod.

Dagen efter åkte vi den trevliga turen från Palamos till Barcelona flygplats på 131km. Kl 11:15 ringer jag den väldigt hjälpsamma personen på Menzies som säger "Not so cool" och att väskan inte har dykt upp. Han säger att väskan nu har flugits till Stockholm men fastnat där. Antagligen p.g.a att sadeln var lite för hög och gjorde att cykeln behövde hanteras manuellt. Ungefär då sjunker jag genom golvet på flygplatsen. Säger till Josefine att jag kanske inte vill köra längre, att det känns meningslöst. Men hon övertygar mig att jag inte tränat förgäves, vi måste kunna hyra utrustning. Problemet är att jag har _allt_ utom min trisuit i cykelväskan, så jag måste hyra/köpa allt. Sagt och gjort, vi börjar ringa alla cykeluthyrare vi hittar i Barcelona/Calella. Vi får tag på en snubbe som säger att han kan leverera en linjecykel till Calella kl 13:00. Klockan är då 11:40 och det tar drygt 20 minuter att ta sig till bilen samt 60 minuter att köra till Calella. Vi löser det och är framme 13:04. Väl på plats är det en ok cykel, jag frågar om tempopinnar och vi åker runt till hans två garage innan vi lyckats få tag på tempopinnar. Därefter ringer Josefine och säger att hon hittat en tempocykel jag kan hyra. Då har jag redan hyrt den första. Cyklar till Josefine och kikar på tempocykeln, tycker det känns dumt att hyra en till men hon övertygar mig om att det är värt att ha en vettig cykel med tanke på all tid jag lagt ner. Fair enough, hyr en tempocykel också. Står med två cyklar och undrar vad jag skall göra med den första. Lyckas få tag på snubben som inte längre är kvar i staden men jag kan lämna den hos hans polare Albert. Tyvärr kan han inte återbetala någon hyra. Jaja, det är skitsamma nu.

Från ingen cykel till två cyklar.

Snabb "bikefit" utifrån givna förutsättningar.

Vi lyckas ställa in cykeln så den är hyfsat bekväm och sen cyklar jag en liten sväng så att allt känns bra. Växlarna rasslar lite men den funkar och jag känner mig hyfsat aero. Perfekt, dags att checka in cykeln! Då jag fortfarande inte har några löparskor eller annan utrustning så är påsarna till växlingen ganska tomma, men jag kan i alla fall checka in en cykel. Mentalt har jag redan förberett mig för att ha så roligt som möjligt under dagen och inte gå på min gamla plan. Jag har även fått hjälp från Jonas, Magnus och Jörgen med energi till cyklingen, de har skrapat ihop två påsar Maurten och en påse Umara samt två gels. Guld värt grabbar, jag är er så tacksam för all hjälp!

Dags att checka in hojen och inte så mycket annat, men glädjen finns där!

När jag står med cykeln inne i växling och precis har hängt upp den så ringer telefonen. I andra änden är världens bästa kille från Menzies som säger "We have your bike!". Boom! Jag säger att vi kommer ASAP! Jag letar upp en domare för tävlingen och frågar om jag får byta cykel. Klockan är tyvärr 15:30 och vi kommer inte hinna innan incheckningen stänger. Hon säger att jag eventuellt kan checka in ny cykel på morgonen innan race, men lovar inget. Jag tänker att jag oavsett har fått tag på min våtdräkt och löparskor, som jag precis var på väg att köpa, så allt är hur bra som helst just nu. Även min energi finns i väskan. Vi kör direkt till flygplatsen och får tag på väskan, sån lättnad!

Äntligen!

Sen kör vi tillbaka till Calella och till växlingsområdet i hopp om att kanske få byta cykeln redan ikväll, men tyvärr talade ingen av vakterna engelska. Nåväl, de ska nog lösa sig imorgon tänkte jag. Vi körde den dryga timmen till Palamos där Jörgen och Jessica hade förberett lite mat. Då insåg jag att jag inte ätit eller druckit så mycket under dagen, bara stressat runt som en galning. Josefine har kontinuerligt försökt få i mig lite vatten och bars men jag har inte ätit en hel måltid på hela dagen. Perfekt uppladdning inför loppet :). Efter lite mat börjar jag montera ihop cykeln, packa lite påsar och fixa inför loppet. Vi löser även energin jag ska ha på cyklingen, tanken är att blanda extremt koncentrerad sportdryck i en liten flaska på ramen. Tyvärr blir det mer än 5dl vätska så vi försöker reducera ner vätskan genom att koka den mer. Efter att ha kokat den en timma får den plats men är ganska trögflytande. Det är nog inga problem tänker jag, som en gel ungefär. Får en ganska bra sista natts sömn trots att jag är lite uppjagad. På morgonen blir det snabba puckar för att hinna vara i Calella när växlingsområdet öppnar, 06:00. Väl på plats går jag med raska steg till incheckningen och pratar med domaren som samtalar med Ironmans organisation på plats. Allt är grönt, jag får byta cykel. Byter ganska snabbt cykel och lämnar hyrcykel #2 till Josefine innan jag springer in och montera energi, pumpar däck och fyller växlingspåsar med skor och dylikt. Jag kommer på att jag inte har provcyklat cykeln sen resan men tänker att jag får hoppas min tur håller i sig.

Efter att jag hunnit med allt det letar jag upp Josefine och andas ut. Vi hann, helt otroligt. Jag kommer få köra loppet som jag planerade det ursprungligen. Frågan är om jag har något kvar att ge eller om jag redan gett allt?

Detta var alltså uppladdningen till loppet, inte riktigt som jag hade tänkt, men det gick! Nedan följer en race report från loppet. Det blev verkligen ett lopp att minnas!

Sim

I Barcelona tillämpas vågstart så de släppte 6 personer var 6:e sekund. Jag ställde mig mellan 50 och 60min men ganska långt bak. Jag hade tidigare hoppats på en bra simning men det gick ganska stora vågor så jag insåg att det skulle bli svårt att simma så fort som jag hoppades på. Jag kom iväg ganska bra och störde mig inte så mycket på vågorna som jag på förhand trodde. Vi drog en del i sidled och det var ganska svårnavigerat i vågorna så det blev lite stökigt trots allt. Kom upp ur vattnet ganska fort och stannade klockan på 59:27, godkänt under de förusättningarna. Upp ur vattnet som 20:e man i min åldersklass, drygt 8 minuter bakom ledaren.

T1

Gjorde en snabb och smidig växling och sprang ut med cykeln, taggad på ett snabbt race. Växlade om 5 personer och var nu på 15:e plats.

Cykling

Första och sista 3 kilometrarna gick genom stan på dålig väg så där var det förbjudet att ligga i tempoposition. Tuggade mig snabbt igenom det och började jaga i planerad intensitet. Det var till en början ganska glest men snart kom ett tåg av cyklister där inte riktigt alla låg på behörigt avstånd till framförvarande. Efter en vända med en domare som delat ut lite blåa kort blev det mycket bättre och höll sig så. Efter 56km hade jag cyklat ner mig till 10:e plats men hade tappat lite på täten, nu var det drygt 10 minuter upp till första gubbe. Vid varvning hade jag tagit ytterligare en placering och höll ganska bra fart. Men nu insåg jag att problem. Min energiflaska var "tom", det kom inte ut någon vätska ur den. Jag öppnade locket och tittade ner, det fanns fortfarande minst 2/3 av all energi kvar men den hade stelnat. När vi reducerade energidrycken så råkade vi koka knäck av den. Den energin som fanns på banan var extremt utspädd och jag hade precis passerat en kontroll. Ridå. Jag lyckades få ut lite energi genom att hålla den uppochner och trycka ut klumpar av trögflytande knäck som jag kunde tugga i mig. Men jag fick inte i mig så mycket som jag behövde och jag bestämde mig för att sänka ambitionen på cykeln för att inte riskera att vägga alltför hårt. Höll ihop det sista varvet och rullade in mot T2 efter 4:50:54 på en liiite fort lång bana (inte ofta det är fallet, cred till arrangören som inte lägger för kort bana för att få snabba tider). Nu var jag på 6:e plats och hade 17 minuter och 36 sekunder upp till ledaren.

Precis efter varvning.

T2

Jag hade varit kissinödig större delen av cyklingen och trodde nästan jag skulle dö innan jag äntligen fick tag på en urinoar i T2. Stod säkert i 30 sekunder innan jag fortsatte växlingen. I övrigt gick det smidigt men nu var jag 18 minuter bakom ledaren.

Löpning

Paradgrenen, äntligen dags, men jag visste inte om jag bränt för mycket krut på cykeln eftersom energiplanen fallerade. Jag gick ut i min planerade fart på 4:17 min/km och hoppades att det skulle börja hända saker mot slutet av löpningen. Josefine ropade mellantider varje gång jag passerade och jag kände mig riktigt fräsch i början. Hon sa att jag låg 6:a (första gången jag fick höra hur jag låg till, men att de andra sprang bra de också). Efter 15.5 km var jag fortfarande 6:a men nu 14:40 bakom ledaren. Första halvmaran passerades på 1:29:22, helt enligt plan, och då hade jag klättrat ner till 5:e plats och var 12:40 bakom ledaren. När jag passerar Josefine på sista varvet och har drygt 10km kvar till mål ropar hon att 3:an precis började gå. Hon skriker att jag måste öka om jag ska lösa topp3 och vara garanterad en plats till Hawaii. Jag inser att det inte är lönt att öka än utan jag fortsätter trumma på i ungefär samma fart som innan. En kille jag sprungit med sen start frågar vilken AG jag kör och vi konstaterar att vi kör samma. Därefter säger han "ssch, i can't speak now" och precis då gör jag en pytteliten fartökning och han släpper. Efteråt visar det sig att han låg bakom mig redan då han startat bland de allra första. Vid 35km har jag klättrat ner till 4:e plats och har 5:45 upp till första plats, men bara 1:40 upp till tredje plats. Jag känner mig fortfarande stark och fokuserar på bra teknik och lyckas öka lite sista 7 in mot mål. Josefine är helt vild när jag passerar henne med 2km kvar till mål, hon skriker att jag eventuellt är trea men hon vet inte säkert. Jag fortsätter pressa och gör en löptid på 2:59:49 och total tid på 8:56:20. Jag blir dessutom 3:a! Han som blev 4:a kom in 2:40 efter mig i mål. Till slut hade jag bara 46 sekunder upp till 2:an och 2:40 upp till 1:an. Jag hade dessutom bästa löpsplitt av alla age groupers. 1:an, 2:an och jag blir dessutom 1:a, 2:a och 4:a av alla age groupers totalt sett i hela tävlingen, sjukt bra motstånd i H30-34 i vanlig ordning. I sin helhet är det helt otroligt och surrealistiskt.

Pigga ben bakom han jag sprang första 2 varven med.

Energi nog att le lite.

Post race

Efter loppet träffar jag några av dem jag sprungit med och lyckas äta och dricka lite innan jag beger mig mot duschar. Ser fram emot en varm dusch men givetvis är det bara kallvatten.. Tar mig ut till Josefine och fäller några tårar, återigen helt sjukt att vi klarade det. För det är vi som klarat det. Utan Josefine hade jag gett upp och skitit i loppet. Vi hejar på Jonas, Magnus och Jörgen som grymma insatser innan vi till slut lyckas ta oss tillbaka till Palamos på kvällen.

Dagen efter är det prisceremoni och Ironman Worlds Championship slot allocation (långt och fint de där). Äntligen får jag ta emot en sån där "Ironman-pokal" och min biljett till Hawaii som jag haft som målsättning senaste 4 åren. Det sjuka är att jag normaliserat det efter att ha jobbat mot målet så länge. Men jäklar vad nöjd jag är ändå!

På scen med snabba tjejer och killar.

Pokalen som får stå längst fram kommande året!

Woopwoop! Hawaii baby!

Det där lilla chokladmyntet, så mycket jobb och så nöjd!

Efter att allt lagt sig hade vi en semester i Barcelona att se fram emot. Viss tomhet fanns men vi fyllde den med allt möjligt skoj!

Liten extra bonus var att vi var på en husvisning innan vi åkte till Barcelona då vi tänkte att vi skulle buda på huset när vi var färdiga med tävlingen. Budgivningen drog igång på Onsdagen och det budades lite fram och tillbaka. Då vi försökt köpa hus i ett år så tog jag det inte så seriöst, jag är ändå otroligt nöjd! Klockan 16 på Torsdagen ringer mäklaren och säger att vi vunnit budgivningen. What? Ännu mer surrealistiskt. Snabbt fick vi tag på banken för att de skulle godkänna säkerhet och nu har köpt ett hus också...!

Nyblivna husägare..

När vi landade på Landvetter möttes vi dessutom av vänner och familj som överraskade oss, och då kom lite tårar igen.

Världens bästa fanilj och vänner!

All in all var det ett helt sjukt äventyr. Och kommande året har vi några till som har potential att bli minst lika bra.

Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är att ha så många fantastiska människor i min närhet. Josefine, utan dig hade det aldrig gått, Ohana! Min familj som stöttar och tycker att jag är en hopplös tidsoptimist, tack för att ni alltid finns där. Alla vänner som hjälpt till, försökt hjälpa till, stöttat, hejat, gratulerat och bara skänkt en tanke. Fan vad bra ni är! Jörgen och Jessica, tack för att vi fick bo med er och spendera en några dagar med er även om de blev lite stressigt. Nästa gång är det jag och Jörgen som hejar på er!

Sist, men verkligen inte minst, Sigma Embedded Enginering. "Probably the most supportive company in the world", vilket stöd, vilka fantastiska personer som jobbar där, aldrig tråkigt på jobbet med den arbetsgivaren i alla fall!

Om du orkat läsa hela vägen hit så är du också värd ett tack. Hoppas du fann texten lite intressant trots allt.

Over and out för den här gången.

Tjörn Triathlon - SM

I slutet av 2017 spikade jag målsättningen för 2018. Två stora mål i form av Tjörn Triathlon, SM på medeldistans, och Ironman Barcelona. För lite mer än 1 vecka sedan var det dags Tjörn och drabbning med många av Sveriges bästa triathleter.

Veckan innan tävlingen kände jag mig lite sådär. Lite hängig och trött men inget allvarligt. Det var mest irriterande att inte känna mig pigg och studsig som jag hade hoppats på. Veckan gick ganska fort och på Fredagen drog vi upp till vårt bokade boende i Skärhamn. Lite småkaos på kvällen då Erik insåg att hans batteri i effektmätaren var slut (dessutom bökigt att byta men han lyckades fixa det), jag hade glömt min cykeldator hemma och blev räddad av Oscar som tog mig sig en upp när han skulle heja på loppet, och Fredrik insåg när vi cyklade till starten på Lördagen att även hans batteri i effektmätaren var slut. Men allt löste sig till slut och vi laddade med go mat och andra raffinerade kolhydrater.

Innan loppet var incheckning av prylar, hälsa på alla vänner och hitta fokus. Jag började inse hur många duktiga triathleter som var på plats och att simningen antagligen skulle bli ganska stökig innan vi passerat första boj.

Sim

Simningen blev, precis som jag misstänkte, ganska stökig fram till/och förbi första bojen. Jag är ganska slö i starten och får säkerligen lida lite för det. Hur som helst gick det relativt smärtfritt från första boj till sista boj. Från sista boj hamnade jag bredvid någon som slog mig i bakhuvudet varje gång han tog ett armtag, helt orimligt.. Upp ur vattnet på 30:04 (1:31 min/100m), hade hoppats vara lite snabbare men inom ramarna trots allt.

(Fotocred: Fredrik Andreasson)

Cykel

Iväg ganska snabbt på cykeln och siktade på att gå ut lite lugnare än i Halmstad för att spara benen lite. Ganska friska vindar och bitvis ösregn gjorde banan lurig och jag fegade nog mer än nödvändigt i kurvorna och utförskörningarna. Min plan var att lägga mig några watt lägre än Halmstad men ganska snart märkte jag att benen inte riktigt var med mig för dagen. Positionen kändes nästan obekväm och jag hittade inte riktigt rätt. Kanske en effekt av väldigt få pass på tempocykeln under senaste 2 månaderna? Hur som helst rullade jag in på 2:13:27 (38,9 km/h) och var ganska missnöjd med det. Jag hade hoppats på lite mer innan loppet men det var bara att gilla läget och ta med lärdomarna till framtiden.

(Fotocred: Fredrik Andreasson)

Löp

Försökte växla ut så fort som möjligt och hoppades jaga ikapp någon trots allt. Men ganska snart mötte jag Oskar som ledde tävlingen och nära inpå låg majoriteten av de som var framför mig. Alltså hade jag ganska långt upp till de jag jagade och fick springa på i ingenmansland. Gjorde första 3 varven (av 4) med bra fart och tappade sen lite på slutet. Till slut trillade in på 1:17:22 (3:51 min/km) och klockade min snabbaste HIM-löpning hittills.

(Fotocred: Fredrik Andreasson)

(Fotocred: Fredrik Andreasson)

Väl i mål insåg jag att jag var 8:a, vilket var ungefär vad jag hade räknat med på förhand. Insatsen var inte dålig men jag hade hoppats på lite mer, framförallt på cykeln. Det tog ett tag att bryta ner tankarna till något konstruktivt och nu känner jag mig redo att gå vidare med nästa stora mål för säsongen. På det stora hela är jag ganska nöjd nu i efterhand, det var ingen fullträff men ändå en bra dag.

Stort grattis till Jesper, Oskar och Robert som kämpade hela vägen in i mål och bjöd på en riktig show.

Erik & Fredrik gjorde finfina insatser och så fick vi se Josefine, Agnethe och Johanna stå på pallen i stafetttävlingen där de tävlade under namnet "Syltsystrarna"!

Nu är det dags att blicka framåt, Barcelona om mindre än 5 veckor!