Beskrivning

En glad motionärs resa mot Hawaii!

Om Jonathan

Min resa började egentligen i slutet på sommaren 2012 då min syster frågade mig om jag ville följa med till Stockholm och springa halva Lidingöloppet. Då klassikern tidigare gjort blygsamma framträdanden i mitt huvud tackade jag ja men med förbehållet att jag skulle springa hela loppet och helt enkelt påbörja min första klassiker. I efterhand får jag nog erkänna att det var tur att startplatserna till hela loppet var slut och istället blev det "bara" en start på halva distansen. Eftersom det "bara" var halva distansen fanns det bara ett mål, att fixa den där silvermedaljen, jag hade ju ändå gjort några Göteborgsvarv i mitt liv och då skall väl 15km inte vara några större problem? Jag gav allt och sprang de 15 kilometrarna på 1:11:32 vilket var ca 4 minuter ifrån gränsen för silvermedalj. Det skall dock tilläggas att jag var totalt slutkörd och det hela kan nog liknas vid ett tröskelpass i skogen.

Fast besluten om att detta var startskottet på den mytomspunna Svenska Klassikern anmälde jag mig raskt till Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet till 2013. I min vilda fantasi hade jag planerat att träna som en elitskidåkare, elitcyklist, elitsimmare och slutligen en elitlöpare för att göra klassikern på någon form av rekordtid. Vad jag inte hade tagit med i beräkningarna var att jag under 2013 hade väldigt mycket att göra då jag läste mitt sista år på Chalmers och hade väldigt mycket åtagande vid sidan av studierna. För att göra ekvationen än mer lättlöst adderade jag det faktum att jag aldrig åkt längdskidor, aldrig cyklat på en racercykel (eller någon form av klungkörning), aldrig simmat frisim, men jag ansåg mig ändå vara en duktig löpare.

Med en härlig blandning av ny och begagnad utrustning begav jag mig ensam till Mora i slutet av Februari för att kriga mig igenom 9 mil i fäders fotspår. Tyvärr hade jag inte lyckats få ihop mer än total 3 mil på skidorna i förväg, men med inställningen "jag har ju 9 mil på mig att lära mig" skulle det nog gå vägen. Trots att jag inte skidade hela vägen (gick ner för backarna med rädsla för att ramla om jag åkte på skidorna) fick jag en sluttid på 9:55:50. I samma ögonblick jag gled över mållinjen upplevde jag något av en inre kris där allt jag byggt upp under loppet raserades samtidigt som speakern frågade om jag skulle komma tillbaka nästa år på vilket jag givetvis svarar "absolut". Såhär i efterhand finns det utrymme att ifrågasätta min brist på självbevarelsedrift i sådana situationer...

Next up var Vätternrundan till vilken jag från början planerade att träna oerhört mycket till. Det gick ungefär lika bra med det projektet som mitt första cykelpass tillsammans med min vapendragare Erik. Vi gav oss ut en kall dag i Mars utan skoskydd och cyklade 5 långsamma mil med utebliven känsel i fötterna och smärta i samtliga kontaktpunkter som följd. När jag låg på hallgolvet efter den rundan svor jag att aldrig cykla igen. Som upplagt för succé!

Mitt tidigare löfte bröts dock ganska tidigt och jag upplevde det som ganska trivsamt på sadeln trots allt, förutom att jag alltid tappade känseln i de nedre regionerna. Detta fenomen tillskrev jag snabbt min veka kropp och räknade snart med att inte besväras något mer av det. Veckan innan Vätternrundan for jag till Barcelona för att ladda upp med tapas och bubbel. Tyvärr drog jag även på mig en magsjuka som höll sig till Vätternrundans start. Normala människor inser sig besegrade och tror sig inte kunna cykla 30 mil med magsjuka, eftersom jag bevisligen brister lite i mitt omdöme tog det mig ca 8 mil på cykeln innan jag bröt och gjorde returnerade mina energikakor.

Besviken och knäckt började jag simma och ladda inför Vansbro. Då jag hade förmånen att dela boende med en f.d. elitsimmerska fick jag lite värdefulla tips på vägen och lyckades avverka de tre kyliga kilometrarna i Dalarna på 59:27. Jag kunde tyvärr fortfarande inte crawla men bröstsim visade sig vara ganska bra som simsätt för en förstagångssimmare.

När Lidingöloppet stundade hade jag återigen glömt hur tufft det kan vara i skogen och satte givetvis målet att ta silvermedalj, fast på hela distansen! Klockan var inställd på 2:15 som måltid och jag sprang iväg med samma självförtroende som Bamse efter att han ätit dunderhonung. Döm av min förvåning när jag insåg att Lidingöloppet inte är lika lätt som att springa 3 mil på asfalt och sprang in på 2:32:19. Redan i målfållan svor jag att springa minst 15 minuter snabbare till året efter.

Med en klassiker (nåväl, nästan iaf) i ryggen bestämde jag mig för att köra en till under 2014 och siktet var inställt på sub20 timmar i totaltid. Nu hade jag dessutom tagit examen och kunde koncentrera mig på att faktiskt hinna träna och inte bara dricka lättöl. På det stora hela lyckades jag teknikträna skidåkning, mängdträna cykling, lära mig crawla (behjälpligt) och löpträna ytterligare lite granna. Dessutom hade jag bestämt mig för att köra en halv ironman i Augusti.

Resultatet blev:
-Vasaloppet - 7:38:46
-Vätternrundan - 9:37
-Vansbrosimningen - 32:18 (nedkortat till halva distansen p.g.a kyla)
-Lidingöloppet - 2:17:46
-Totalt: 20:38:08

Jag debuterade även inom triathlon och körde Gothenburg Triathlon (Olympisk distans) och Tjörn Triathlon (Halv ironman).
-Gothenburg triathlon - 2:22:27
-Tjörn triathlon - 5:17:24

Med detta som bakgrund bestämde jag mig för att ge mig själv en rejäl chans att träna triathlon seriöst. Under tiden kommer jag arbeta minst 100% på mitt vanliga arbete som mjukvaruutvecklare och min plan är att inte åsidosätta alltför mycket av mitt gamla liv utan helt enkelt försöka planera och utföra mina pass enligt en någorlunda genomtänkt plan. Om det funkar skulle framtiden utvisa.

Update för 2015
2015 blev första året där jag loggade min träning och försökte mig på en periodisering över året. I grova drag var det grundträning Nov-Jan, därefter någon form av uppbyggnadsträning Feb-Apr och därefter säsong och försök med toppning mot årets huvudmål, Kalmar Ironman. Jag var dock fortfarande väldigt låst i min tro på enbart intervallträning och körde mig ganska hårt i botten p.g.a det. Upptrappningen av träning gjorde också att jag fick en skadad axel och ett löparknä för att toppa höften som hade varit gnällig sommaren innan. För att råda bot på det började jag med mer preventiv styrketräning och mycket stretch vilket höll mig skadefri sånär som på en muskelbristning under Lidingöloppet. Träningen utfördes i vilket fall som planerat, men som nämnts ovan blev jag rejält sliten av all högintensiv träning vilket gjorde att jag aldrig riktigt var på topp när jag önskade. Den tredje klassikern avverkades samtidigt som Kalmar närmade sig och jag började få ganska höga tankar om formen. Inför Kalmar hade jag 5 veckor semester vilket man kanske tror är optimalt, men erfarenheten visar nu i efterhand att jag inte alls tränade och levde som jag hade behövt för att vara på topp då det blev mycket resande och annat gôtt. Kalmar genomfördes i vilket fall och jag blev väldigt medveten om mina brister och vad som krävs för ett sånt lopp. Även om jag hade relativt goda trösklar (aerob och anaerob) och ett högt VO2Max så insåg jag att jag totalt saknade den muskulära uthålligheten som krävs för att hålla på såpass länge som man gör. Jag lyckades inte heller få i mig tillräckligt med energi och bonkade tidigt i löpningen. Jag tog mig i vilket fall i mål på 11:44:36 och var väldigt osäker på om jag ville köra året därpå. Någon vecka senare var jag anmäld till Challenge Poznan och målet till 2016 var spikat! Efter Kalmar var det rejält med vila innan jag åter började träna med nya insikter om vad jag behövde förbättra. Jag avslutade säsongen med att sätta nya personliga rekord i löpning under Lidingöloppet och Hässelbyloppet.

Update för 2016
Under hösten 2015 tog jag mig äntligen i kragen och anmälde mig till en crawlkurs för att lära mig simma lite bättre. Det i kombination med målmedvetna simpass gav under höst/vinter/vår en rejäl förbättring från drygt 2:00 min/100m till ~1:35 min/100m. För att få till lite mer muskulär tålighet började jag springa ganska mycket mängd men inte särskilt hårt. Jag beslutade även att köra en 4:e och sista klassiker tillsammans med min sambo vilket föranledde lite skidträning både ute men även inne i vår nya anläggning SkiDome. Tävlingarna under våren visade att allt verkar gå åt rätt håll då jag satte personbästa med rejäla marginaler på samtliga tävlingar. I skrivande stund närmar sig triathlonsäsongen med stormsteg och fortsättningen lär följa på bloggen samt summeras när höstlöven återigen träffar marken.

Den långsiktiga målsättningen är dock fortfarande att ta mig till VM på distansen Ironman på Kona, Hawaii.